.

Den 19 jan 2011 har inte vart en bra dag för mig asså. Barnen är sjuka och Jeromes flyg blev inställt så han är fast i Italien över natten, mamman är i Paris och jag blir ensam med två sjuka barn över natten. Happy times! Inte nog med det så lämnade min bästa vän i Aix-en-Provence mig idag. Hon har bott i mitt rum i typ en vecka nu och vi hade världens bästa helg tillsammans och idag, runt lunch tid, skulle hon åka in till stan för att ta bussen till Paris och jag skulle köra henne. Men nu blev det så att jag var tvungen att köra flickan till doktorn in a rush, vilket gjorde att jag var jättestressad och hann bara ge henne en snabb kram. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna, men var så stressad, så istället körde jag med flickan i bilen, storbölandes. I just couldn't help it. Jättestabilt att möta chefen hos doktorn, lämna över hennes dotter, gråtandes som en idiot. Emotional wreck, sån är jag, jag fäster mig vid personer and looove them.

Det roliga är att jag inte gillade henne först. Vi träffades min andra dag här och min första tanke var "Fan, hon är den enda jag känner här, nu är jag stuck med henne.." Tänk vad fel man kan ha! Man ska alltid ge folk en andra chans. Och även om hon har drivit mig till vansinne tusen gånger som ex. när vi var i Marseille och blev lämnade själva uppe på ett berg för att vi missat tåget pga. henne. Värre tidsoptimist finns inte (och yes, hon är värre än mig, jag får panik varje dag med henne), och nu är hon en väldigt nära vän till mig och jag saknar henne otroligt mycket redan. Alla mina minnen härifrån är med henne, allt jag upplevt här är med henne, it will not be the same without her... Känner mig liksom tom, min trygghet här i Aix har åkt. Tack Rafa för att du har gjort mina första två månader här i Aix underbara, vi ses i São Paolo till hösten chérie! <3


Jag och Rafaela våran sista utekväll