.

Den 19 jan 2011 har inte vart en bra dag för mig asså. Barnen är sjuka och Jeromes flyg blev inställt så han är fast i Italien över natten, mamman är i Paris och jag blir ensam med två sjuka barn över natten. Happy times! Inte nog med det så lämnade min bästa vän i Aix-en-Provence mig idag. Hon har bott i mitt rum i typ en vecka nu och vi hade världens bästa helg tillsammans och idag, runt lunch tid, skulle hon åka in till stan för att ta bussen till Paris och jag skulle köra henne. Men nu blev det så att jag var tvungen att köra flickan till doktorn in a rush, vilket gjorde att jag var jättestressad och hann bara ge henne en snabb kram. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna, men var så stressad, så istället körde jag med flickan i bilen, storbölandes. I just couldn't help it. Jättestabilt att möta chefen hos doktorn, lämna över hennes dotter, gråtandes som en idiot. Emotional wreck, sån är jag, jag fäster mig vid personer and looove them.

Det roliga är att jag inte gillade henne först. Vi träffades min andra dag här och min första tanke var "Fan, hon är den enda jag känner här, nu är jag stuck med henne.." Tänk vad fel man kan ha! Man ska alltid ge folk en andra chans. Och även om hon har drivit mig till vansinne tusen gånger som ex. när vi var i Marseille och blev lämnade själva uppe på ett berg för att vi missat tåget pga. henne. Värre tidsoptimist finns inte (och yes, hon är värre än mig, jag får panik varje dag med henne), och nu är hon en väldigt nära vän till mig och jag saknar henne otroligt mycket redan. Alla mina minnen härifrån är med henne, allt jag upplevt här är med henne, it will not be the same without her... Känner mig liksom tom, min trygghet här i Aix har åkt. Tack Rafa för att du har gjort mina första två månader här i Aix underbara, vi ses i São Paolo till hösten chérie! <3


Jag och Rafaela våran sista utekväll

Äntligen har jag lyckats fixa bilen! Efter 3 försök! Här skickar man ut mig, som pratar knagglig franska och så ska jag försöka laga bilen. Vi första försöket hittade jag stället efter många om och men, men hittade inte ingången. Eller det gjorde jag, men jag fattade inte att det var ingången. Je ne suis pas foulle, je te promets.

Andra gången åkte jag dit, pratade med killarna, trodde att jag förstått (jag fattade ingenting) och satt och väntade på att dom skulle ringa mig, vilket dom gjorde efter 3 timmar, men jag la på för jag trodde att det var en telefonförsäljare. D'accord, je suis un petite peu foulle.

Idag när jag fått en tid, så ringde jag upp min värdmammis och hon fick prata med verkstadskillen och jag kunde lungt och säkert lämna bilen, shoppa, hämta den när den var klar på en avtalad tid. Kul att alla visste vem jag var där utan att ha träffat mig, "Är det du som ska hämta picasson?" Vaaa!?? Jag vet la inte va bilmodellen kallas..

Vi nordbor förbryllar fransmännen något så in i Norden (haha, vilken bra ordvits ha?). Till expempel varför vi alla är blonda. Igår fick jag, av en vuxen kvinna, denna fråga; "Varför är ni nordbor blonda? Är det för att ni inte har sol på ett halvår?"Kvinnan blev väldigt besviken när jag inte kunde besvara frågan och frågade varför vi inte fick lära oss om vårat ursprung i norden.

First of all, alla är inte blonda. Och av de som är det så är inte ens hälften äkta blondiner (me for example, it's not real!) Och sen kanske the biggest misconception, vi har faktiskt sol i Sverige! Hon sa det på ett så kul sätt, som att hon presenterade fakta om att det faktiskt var så.

Familjens katt heter Nina och är världens goaste katt. Hon är faktiskt mer som en hund för hon lyssnar på en och älskar att gosa. Varje gång jag sitter i köket eller i soffan så hoppar hon upp i mitt knä och spinner som en galning. Nu har hon blivit sjuk, har ngt äckligt i ögat och är total infekterad. Hon är ledsen och klänger på mig hela tiden, men jag får inte röra henne egentligen, så jag motar bort henne. Nu är hon ännu mer ledsen och jag känner mig som en bajs. Älsklings-Nina, när du är frisk så får du sitta i mitt knä hela tiden, je te promet ma chérie!